Postad i : 
2010-12-09 @ 21:16:16 Nej vet ni vad! Det blir läggdags klockan nio ikväll också, var så skönt att vakna utvilad fastän det var tidigt i morse. Favorit i repris. Just nu känner jag mig väldigt väldigt glad. Trots att de senaste dagarna varit fyllda av tråkigt plugg så känns allt sådär jättefint precis just nu. Tittade på Christines bilder från Paris och skrattade högt flera gånger, det var en bra helg trots allt konstigt som hände. Det är något jag märkt på senaste tiden, jag kan börja skratta högt för mig själv utan någon speciell anledning. Tydligt tecken på att man mår bra tror jag.
Jag brukar alltid säga att mitt beslut om att åka till USA är det bästa jag någonsin gjort och så känner jag fortfarande, men nu kan jag lägga till; för annars hade jag inte hamnat i Trollhättan. Sen kan man spinna vidare på det där i alla oändlighet för om jag inte hade hamnat i Trollis hade jag ju säkerligen inte hamnat här i Haag heller. Jag menar mitt mål med IPPE var ju att komma tillbaka till USA en termin (efter två år som sommaren 2008 kändes som två millenium). Men nu sitter jag här och har fått spendera flera månader i USA denna sommar för att sedan plugga i Haag, hur coolt är inte det? Det coolaste av allt är nog att jag nu längtar hem till Sverige och Norrköping något otroligt. Hoppas kunna flytta hem till Norrköping igen till sommaren. Just nu känns det lika mycket som en dröm som USA gjorde för fem år sedan.
På gymnasiet skojade jag och Fia alltid och sa "Vad händer nu?" jämt och ständigt. Fia, nu har jag svaret på frågan. Det lyder: "Den som lever får se!" För saker blir inte alltid som man tror. Oftast blir det bättre!
Det senaste halvåret har varit väldigt bra för mig, jag har lärt känna mycket nytt folk både i USA och här men ändå fått tid att vara för mig själv. Jag har haft tid att tänka och fundera (på ett positivt sätt) och få distans till saker. Tiden efter att jag lämnade USA var väldigt jobbig på många sätt. Det går inte riktigt beskriva känslan av att komma hem till något som ska kännas så tryggt och hemma men som sen istället känns så främmande och fel. Tanken på att stanna i Sverige gav mig panik och sedan fick jag skuldkänslor för att jag kände så. Sen började allt det psykiska yttra sig kroppsligt också då jag fick väldiga acneproblem. Att då flytta till en ny stad och öppna sig och försöka lära känna nya människor var svårt. Men det gick ju bra och lite därtill.
Jag brukar alltid säga att mitt beslut om att åka till USA är det bästa jag någonsin gjort och så känner jag fortfarande, men nu kan jag lägga till; för annars hade jag inte hamnat i Trollhättan. Sen kan man spinna vidare på det där i alla oändlighet för om jag inte hade hamnat i Trollis hade jag ju säkerligen inte hamnat här i Haag heller. Jag menar mitt mål med IPPE var ju att komma tillbaka till USA en termin (efter två år som sommaren 2008 kändes som två millenium). Men nu sitter jag här och har fått spendera flera månader i USA denna sommar för att sedan plugga i Haag, hur coolt är inte det? Det coolaste av allt är nog att jag nu längtar hem till Sverige och Norrköping något otroligt. Hoppas kunna flytta hem till Norrköping igen till sommaren. Just nu känns det lika mycket som en dröm som USA gjorde för fem år sedan.
På gymnasiet skojade jag och Fia alltid och sa "Vad händer nu?" jämt och ständigt. Fia, nu har jag svaret på frågan. Det lyder: "Den som lever får se!" För saker blir inte alltid som man tror. Oftast blir det bättre!
ett ps. till dem som spenderade majoriteten av sina nio år i grundskolan att göra mitt liv surt: I turned out OK - how about you?
