Postad i : 
2011-07-13 @ 03:31:52 Dagen blev lite intressantare vartefter eftermiddagen led. Patrick var som sagt iväg med sin vän Spanjoren. Spanjoren ringde i morse och bjöd med Patrick till en dag på country cluben, varpå Patrick kommer till mig och frågar om han får följa med. Magkänslan sa nej (kanske på grund av fyra års rabbalder med Spanjoren) men när Patricks stora bruna ögon tittade på mig, och efter att ha rådgjort med lilla George så blev det ett ja. Jag pratade med Spanjorens mormor (som förövrigt knappt talar engelska) och fick höra att pappa Spanjor skulle åka med dem. Fine tänkte jag, det är ju trots en förälder som är med. Såg även till att få en ungefärlig tid då de skulle vara tillbaka, varpå jag fick senast 15:00 till svar. Så jag hjälpte Patrick att packa sina saker, skrev en kom-ihåg-lapp med en påminnelse att han ska vara hemma senast 15:30, och en checklista över de saker han tog med sig så att han även skulle få med allt hem (en smart strategi för barn med ADHD förresten, jag vet inte hur många gånger jag fick ringa till kompisars hus efter alla möjliga plastpistoler, DS-spel osv. innan jag införde checklist-strategin) samt tre telefonnummer på baksidan ifall att han inte kom ihåg dem.
Maureen och George skrattade åt det hela men höll med om att det nog är dags att införa en "hemma hos oss regel" när det gäller Spanjoren... och när jag har barnen så kommer den att gälla. Sen får de göra som de vill, men jag litar inte alls på Spanjorens föräldrar, syskon, 16-åriga barnvakt eller mormorn för den delen.
Klockan blev 15:30, och ingen Patrick. Jag ringer Spanjorens hemtelefon, inget svar. Väntar fem minuter, ringer igen, inget svar. Väntar ytterligare fem, ringer, inget svar. Tänker att jag ger det till 16:00, Spanjorens familj är inte känd för att vara i tid. Klockan 16:05 ringer det från okänt nummer. Det är Spanjoren som ber om ursäkt för att Patrick är sen men att de blivit och blir kvar ännu senare. Han säger att jag antingen kan hämta upp Patrick eller att han kan åka med dem hem och att de i så fall skulle vara hemma allra senast 16:45. Jag sa att om de kan lova att vara hemma innan klockan 17:00 så att Patrick hinner till sin trumlektion så får han gärna vara kvar ett tag till. Frågade efter ett telefonnummer jag kunde nå dem på samt exakt var på country cluben de befann sig, just in case. Klockan blir självklart 16:45 och ingen Patrick. Jag ringer på mobilnumret jag fått och kommer till mormorn igen, som blandar spanska med engelska hela tiden. Jag frågar om de är på väg hemåt, och får till svar att nej nej nej, det kan nog dröja ett par timmar till. Ett par timmar? Eh, nej! Kommer och hämtar hem vår unge nu, tack hej. Så det var inte mycket att göra än att sätta sig i bilen och åka ner till country cluben och hoppas hitta Patrick där någonstans. Som tur var hade Patricks vän Spanjoren äntligen fattat vinken och sett till att gå med honom till parkeringsplatsen. Lite synd tyckte jag om Patrick eftersom jag var tvungen att förklara att vi varit oroliga för honom och att han från och med nu bara får leka med Spanjoren hemma hos oss. Det kommer också fram att pappa Spanjor endast släppte av barnen och mormorn runt 10 snåret och sedan åkte till jobbet. Resten av dagen spenderade mormorn vid poolen medans barnen strövade omkring fritt på området, golfade och gjorde vad de ville. Summa summarum, noll koll!
Maureen och George skrattade åt det hela men höll med om att det nog är dags att införa en "hemma hos oss regel" när det gäller Spanjoren... och när jag har barnen så kommer den att gälla. Sen får de göra som de vill, men jag litar inte alls på Spanjorens föräldrar, syskon, 16-åriga barnvakt eller mormorn för den delen.
Slut efter dagens bravader ska jag nu sova.
Over and out.
